Det var i stum förundran jag först betraktade dem. Jag hade hört talas om dem, men i min vildaste fantasi kunde jag inte föreställa mig något sådant. Kväkande festprissar. Skumpande, skuttande män, kvinnor och barn i alla åldrar. Fullvuxna karlar som hoppade och dansade runt en blomsterklädd - ja, vad var det för något? - totempålliknande trädstam, klädd i blomsterkransar och lövverk. Samtidigt som de hoppade runt med händerna knäppta bakom ryggen sjöng de en sång om små grodor.
Man gör det ju med stor förtjusning, men där en ansenlig del av svenska folket sänker sig till en imbecillaktig kulturnivå och där de sjunger om groddjur och i ringdans låtsas vara som dem, vill jag i alla fall inte vara med.
Min första kulturchock som hitflyttad cheerleader från Minneapolis. 
Dagens pokal går till de små grodorna.
3 kommentarer:
meh, grodorna är ju asgrymma! to not love them one must be dead inside.
De fick ju en pokal av mig, eller hur?
Bra blogg!
Roberth Ström
Skicka en kommentar